94
iver påminnande om den unge Esaias Tegnérs studielust. Om man dessutom tar i betraktande att hon för sin utbildning som lärarinna bedrivit regelrätta litteraturstudier, måste man säga sig att hennes bildning varit av ganska omfattande slag. Det är intet tvivel om att häri även ingått ett stort antal av tidens typiska förströelseromaner, vilkas spår Levertin har velat finna i Gösta Berlings saga. Men i övrigt torde man på fädernegården ha läst det bästa av äldre nordisk skönlitteratur, och Selma Lagerlöf har redan som ung flicka blivit förtrolig med den svenska romantikens stora poesi, med Tegnér och Geijer, Stagnelius och Atterbom, fram till liberalismens roman och novell, Emilie Carlén och Fredrika Bremer o.s.v.
Jag är böjd för den förmodan att det starkaste inflytandet på hennes människa och bildning har utövats av hela den nordiska romantiken, fattad i så vid bemärkelse som möjligt från Oehlenschläger till Topelius; i mindre grad någon enstaka romantiker än just hela romantikens stämmningsvärld, dess vackra idealism, längtan efter oändligheten, den svärmiska trånaden i månskensljuset — allt det som är outrotligt förbundet med det nordiska lynnets underbara vävnad av lyriskt vårjubel och den ljusa sommarnattens beslöjade vemod — — —.
Det är flerfaldiga gånger nämnt att Björnsons dikt varit av stor betydelse för Selma Lagerlöfs gärning. Man får dock icke glömma att flere av hans viktigaste värk på epikens område efter folklivsberättelserna, »Det flager i byen og paa havnen» och »Paa guds veje» utkommit så sent som 1883—1889 och således ej kunnat tillhöra Selma Lagerlöfs egent-
