Den här sidan har korrekturlästs

98

ligt mottaglig för de nya tonerna i Heidenstams »Vallfart och vandringsår», för den romantiska klangen i Strindbergs »Klockaren på Rånö» (1888), för den friska hembygdstämmningen i »Hemsöborna» ( 1887) för de nya signalerna i Axel Lundegårds »Röde Prinsen» (1889). Särskilt måste hon i Heidenstams ogenerade uppmaning att njuta ögonblicket och i hans färgrika verser ha förnummit släktskapet med sina egna sorglösa ögonblicksmänniskor.

Selma Lagerlöf har däremot själv berättat om hur vistelsen i Värmland, beröringen med hemmet och naturen varit av avgörande betydelse för sagans fortkomst, ej minst hemgårdens försäljning. Intet kan livligare vittna om huru nära hopvuxen med Värmland Gösta Berlings saga är — vi äro härmed inne på temat i hur hög grad en »verklighet» ligger till grund för den berömda boken. Ur Selma Lagerlöfs skildring framgår att sagan nalkats henne från hennes tidigaste barndom: Vid trevliga skymningsstunder i hennes eget hem och i andra gamla Värmlandsgemak har ett av de käraste samtalsämnena varit berättelser om »Huru det var förr i världen», vilket med någon inskränkning betyder huru det var i Värmland. Den ena efter den andra har haft en historia att berätta från den ena och den andra herrgården; det må här erinras om huru gamla svenska herrgårdar och slott även i andra trakter äro stamplatsen för originella historier och anekdoter ofta med spöklig karaktär. Dessa talrika sägner, som tor­de ha uppträtt i lika talrika varianter, ha genast slagit rot i den unga flickans romantiska fantasi och levt sitt liv där, utvecklats under vistelsen i skog och