Den här sidan har korrekturlästs

100

Jag vet ej rätt om man gjort fullt klart för sig hu­ru märkvärdigt det är, att mitt i vår modärna tid ett »folkepos» kommit till stånd. Kanske i högre grad än Fänrik Ståls sägner är Gösta Berlings saga tack vare sin tillkomst ett folkepos; det skulle förklara att dess popularitet även utanför Nordens gränser är så oändligt mycket större än Fänrik Ståls. Betyder detta att Runebergs soldatepos är mera begränsat till en viss epok och en viss sfär eller att svensk dikt i trängre mening har lättare att finna vägen till utlandet eller att versformen hindrar spridningen av Runebergs patriotiska ballader? Vad särskilt Tyskland beträffar, äro Fänrik Ståls sägner ett värk blott känt av en vetenskaplig krets, medan Gösta Berlings saga blivit hela det bildade folkets kära egendom.

Selma Lagerlöf har uteslutande stött sig på den muntliga traditionen, som ju anses vara mera konservativ än den skriftliga, varför sagan bevarat sin äkthet och ursprunglighet, när den kom till Mårbacka. Man får nämligen icke tro att den unga författarinnan satt sig ner och utförligt studerat skräprummets dokument, hon har blott uppfattat dem som sagans reliker. Gösta Berlings saga är ej skriven som en roman av Zola med notisboken i fickan. Ej heller är den tillkommen som en memoarsamling, inga gamla brevsamlingar eller dylikt ha direkt tagits i bruk. Allt är muntlig berättelse och stämningsintryck.

Det hindrar dock inte att författarinnan på indirekt väg har kunnat komma i beröring med skriftlig tradition. Jag tänker mindre på tryckta folkskrifter, som meddela anekdoter och historier om olika personer och herrgårdar och som möjligen