114
raste i laget, medelpunkten kring vilken all glädje koncentrerar sig, stannar till sista man för att sedan gå hem framåt morgonsidan och rasa mot sig själv i vanmäktigt självförakt och samvetskväljande grämelse. Gösta Berling är visserligen för sund för att ständigt lida av en dylik katzenjammer, som i stället uppträder hos honom i form av stora själskriser. Selma Lagerlöf har utan tvivel varit synnerligen förtrogen med sin landsmans liv och öden och det är icke otroligt att även han fått stå modell för hennes hjälte. Vad som skiljer denne från en sådan typ som Troili är hans större rörlighet och hans rent yttre egenskaper, skönheten och modet, hans fysiska kraft och tapperhet, vilket allt ingalunda behöver vara blott en romanfrukt utan noga stämmer överens med en folklig uppfattning av en hjälte; även Vikingen och Frithiof äro dylika ideal av götisk kraft. En hjälte är den som är starkare än andra dödliga.
Och ändock är Gösta Berling »starkast och svagast bland människor». Det är var och en som ger efter för sin impuls, det är varje inbillningsmänniskas öde. I sin sprudlande fantasi, som blott behöver en lätt stöt för att slå ut i inspirerad vältalighet eller en oöverlagd handling, erinrar Gösta Berling om den norske litteraturens folkhjälte Peer Gynt. Även han lever till stor del i sin inbillnings fria rymder, även han sprudlar över av bilder och syner och fyller sitt liv med äventyr och upptåg, även han faller lätt nog offer för den rusande drycken och är ökänd i trakten, på en gång fruktad och beledd. Även han räddas till sin själ, om än i sista ögonblicket av en kvinnas kärlek och längtan — — —. Men är han
