idealism och renhet gent emot kvinnan i trots av alla äventyr. Innerst inne bär han på en Solveiglängtan, och det är snarast därför som det icke blir något av mellan honom och den bortfjäsade Marianne med sin tudelade själ. Innerst inne synes han också drivas av den nordiske idyllikerns längtan efter ett eget hem, om också detta drag ej rätt överensstämmer med hela hans typ. Han vill ej likt sydlänningen förbrännas av det ena äventyret efter det andra. Det är Elisabeth Dohna som blir hans Solveig. I hans ögon är hon det renaste och mest oskuldsfulla av allt som lever.
Av de olika kvinnor Selma Lagerlöf skildrar i sin saga är Marianne Sinclaire den mest bländande, skön och klok på en gång, men hon är anstucken av själviakttagelsens ande och räddas först i sista ögonblicket från att bli en gammal elak kokett som grevinnan Märta Dohna. Anna Stjärnhök återigen är av hårdare material, stolt med ett stänk av spotskhet. Hon blir en hel människa tack vare kraften att offra sig. Den vekaste, den yngsta i raden tycker Elisabeth Dohna sig vara, i sitt äktenskap ett tanklöst barn, ända tills hon blir medveten om vilken fruktansvärd dumdryg och enfaldig man hon gått och gift sig med; det är inte omöjligt att Ibsens Nora spelat en viss roll vid skildringen av detta äktenskap och dess slutliga kris. Hon hänföres av kavaljerernas ridderlighet och mod, och även sedan hon visat Gösta Berling på dörren upphör hon ej att intressera sig för honom, griper in i hans liv och väljer just honom till sitt barns far därför att han är en hjälte. Under de svåra öden hon utsättes för, utvecklas
