124
sjöarna och de mjukt stigande åsarna som varit vittne till hennes lyckliga och olyckliga öden.
Kring alla dessa figurer skönjer man bondfolket, självägare och torpare, bruksarbetare och skogsavverkare som kören i ett antikt drama. Gösta Berling är väl ej en folklivsskildring i samma mening som Jerusalem, men redan här framträder författarinnans förmåga att skildra allmogeklassens sätt att känna och tänka. Som en mörk, allvarlig ram till det yttre äventyrslivet på Ekeby värkar skildringen av folkets växande nöd under den svåra torkan.
⁎
Det är denna fruktansvärda torka, som tillhopa med kavaljerernas vanstyre är nära att ödelägga hela nejden. Det verkar som ett under, när regnet äntligen kommer och friskar upp jorden och sinnena — den för sin ohyggliga snålhet ökände Brobyprästen har med den rest av oändlighetslängtan, som gömt sig kvar hos honom på predikstolen bönfallit Gud om regn och åter regn — — — — och se, en stormvind flyger över trakten, de första dropparna falla — — men prästen faller död ner av sinnesrörelse. I sina sista ögonblick har han offrat det bästa, det skönaste han ägde åt folket, åt det allmänna, åt Gud och har räddat sin själ och andras liv.
Hela händelseförloppet är så ofantligt typiskt för Selma Lagerlöfs världsåskådning, vilken redan i hennes stora förstlingsvärk framträder i utpräglad gestalt och icke minst bidrager till att förläna romanen dess karaktär, om ock hennes följande värk i