Den här sidan har korrekturlästs
125

ännu rikare former variera denna åskådning av människors liv och öden på jorden.

Denna livsåskådning är till hela sin natur utomordentligt klar och rätlinjig. Den är djupt religiös. Det är en religiös tro som noga överensstämmer med den gammaldags fromhet av luthersk art, vilken dröjt sig kvar i de värmländska hemmen. Det är en orubbad tilltro till Gud som länkare av våra öden, lika bergfast som Erik Gustaf Geijers. Det finns en högre makt, en försyn som vakar över oss alla och griper in i vårt liv, straffande och välsignande oss allt efter som vi uppföra oss.

När Gösta Berling tack vare Christian Berghs spratt med de högvördiga prelaterna får klart för sig att hans bana förstörts, sker det därför att Gud icke ville hjälpa honom, att Gud ville ha det så. När majorskan efter en svår kamp förmått honom att avstå från sitt beslut att ta livet av sig, säger Gösta: »Han är en stor och underlig Gud. Han har gäckat mig och förkastat mig, men han vill inte låta mig dö. Ske hans vilje.»

När majorskan sitter i sitt provisoriska fängelse på länsmansgården och grevinnan Elisabeth smyger sig in för att hjälpa henne, reser sig majorskans själ i hela sin storhet fram till profetisk kraft. Och hon siar om den Guds storm, som skall dåna över landet, sprida ångest och förfäran, men till sist verka som ett renande oväder. Sedan Elisabeth Dohna inför sin make och svärmor bekänt sin kärlek till Gösta följer ett utbrott från författarinnans sida, som täljer om den religiösa kamp, den unga grevinnan utkämpat med sin kärlek och slutar med orden, att Gud nu äntligen har dömt henne och lett henne in