Den här sidan har korrekturlästs

128

helt och hållet efter detta varsel. Det vilar en sublim enfald och en härlig primitivitet över en sådan livssyn. För denna skald ter sig livet i dess blandning av ljusdagrar och skuggor, av sorger och skratt, som för den tidiga renässansens konstnärer, vilka målade sina figurer i solens guld och himlens blå. Det finns med andra ord tydligen något gemensamt på botten av alla religioner. Hennes varma kvinnohjärta tror lika starkt och fromt på det godas seger över det onda, på det godas oförstörbarhet och Guds förmåga att länka allt till det rätta, som hennes hjältar och hjältinnor i Värmlandseposet och bönderna i »Jerusalem».

Det är visserligen sant, att denna livstro är av särskild protestantisk prägel i lika hög grad som till exempel hos den tyske prästen och epikern Gustaf Frenssen, Jörn Uhls skald, utan tvivel även inspirerad av den svenska diktaren. Men lika säkert är som sagt att en sådan åskådning är allmänmänsklig, att den fanns i går och skall finnas i morgon, att den är evig, ty den speglar mänsklighetens längtan efter harmoni och lycka på det mest ideala och naiva vis. Hur nära samvuxen med hennes konst denna livssyn är, framgår tydligt nog ur en av hennes sista berättelser, Selma Lagerlöfs ej särdeles lyckade försök att tolka världskrigets problem, som på ett så smärtsamt vis rubbat hennes världsbyggnad — här vacklar både hennes konst och livsåskådning. För oss andra var det redan långt före världskrigets utbrott ingen hemlighet, att en sådan livsordning, som råder i Selma Lagerlöfs verk, blott hör hemma i fantasiens rike och får sitt oförgängliga värde som dröm och trängtan.