Den här sidan har korrekturlästs
133

Men ej blott genom sin stil blir Gösta Berlings saga en romantisk dikt. Den nya naturalistiska romankonsten skildrar den enskilda människan i hennes intima samband med den närmaste om­givningen, vilken lätt nog får spela huvudrollen. Det mera teoretiska betraktelsesättet bidrager till att giva människoframställningen en halft vetenskaplig prägel. I europeisk litteratur av omkring 1890 är människoframställningen i övervägande grad en frukt av en alltmer förfinad analytisk process, som hotar att upplösa människan i ett antal olika beståndsdelar i stil med impressionismens teknik på den bildande konstens område.

Heidenstams Hans Alienus reagerar ju i stor stil mot naturalismens roman och människoframställning, men hjälten bär tidens dödsfrö inom sig och dukar under, tyngd av sin reflektion och sin självanalys. Något liknande gäller för Strindbergs hjälte i romanen »I havsbandet».

I Gösta Berlings saga däremot tar en naiv skald språnget fullt ut i det okändas fria värld. Det är sant, att även denna skald ställer sina människor i rapport med omgivningen. Men själva förbindelsen mellan miljön och individen är vida mer osökt och omedelbar, i övervägande grad en produkt av en fantasi, som arbetar med nästan mystisk in­tuition.

Detsamma gäller i än högre grad för den rena människoframställningen. Selma Lagerlöfs kavaljerer äro som sagt inga grubbelmänniskor, filosoferande över sin själs hemligheter, över sitt livs mer eller mindre invecklade händelser. Det är egentligen — med undantag för Elisabeth Dohna i