144
ter som för denne David Holm, aldrig hade det gått att på vanlig väg omvända en man av hans förstockade sinnelag. Det krävdes ett under! Och undret timade nyårsnatten, när själen fick lösa sig från kroppen och visa att den ännu bar en helig gnista inom sig. Det är det, som är så stort och så vackert i denna bok, att tron på godheten och ljuset, på det nya årets makt över oss alla, lever med oförminskat liv hos Selma Lagerlöf.
Men det har kommit något nytt till denna livsåskådning. En gång i världen skola kroppens sjukdomar kunna botas av mänskligheten. Det är något annat, som kräves av oss alla och som är svårare, ty det är också en vädjan till livet självt. Det är något som kan ske oberoende av år och ålder. Det är en vädjan till oss alla att från början vårda oss om vårt liv så att det blir så vackert och rikt som möjligt. Det är en önskan att vi skola ansa rosenknopparna i vår trädgård, så att de bliva rosor.
Det är den gripande sköna nyårsbönen, den skönaste jag känner, som kröner hela denna gripande bok om liv och död: »Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den skall skördas!»
