Den här sidan har korrekturlästs
150

osmakliga svarta mässorna, i sin mån ett bevis för den villrådighet som bemäktigat sig naturalismens apostlar omkring år 1890. Hur Huysmans uppskattade naturalismen 1884 framgår tydligt nog av ett företal till A rebours, skrivet tjugu år senare, där han citerar en rad, som han skrev 1884: »Aprés un tel livre, il ne reste plus à l’auteur qu’a choisir entre la bouche d’un pistolet ou les pieds de la croix».

Även Bourgets bekanta roman »Le disciple» (1889) är en tendensskrift mot naturalismen, närmast mot den fysiologiska psykologien, som har sin berömda målsman i en viss filosof, Sixte. Inspirerad av dennes rent teoretiska läror, sätter en ung filosof i gång en systematisk förförelseakt gentemot en ung och ren kvinna, vilket slutar med bådas undergång. Den i hög grad konstruerade romanen är av utomordentligt intresse som tidsdokument.

Av det sagda framgår att en stark teoretisk opposi­tion mot den radikala zolaismen var utbredd i Frankrike och att även de rent konstnärliga skapelserna ingalunda alltid följde i mästarens spår. Mot slutet av 80-talet blir den vändning mot det mystiska och religiösa, som proklameras hos Huysmans, allt mer utpräglad; den framträder bl. a. hos Maupassant i hans måhända mest subjektiva skapelse »Le Horla» (publicerad 1886). Enligt naturalismens läror kan man på »vetenskaplig» väg räkna ut hur en individ influeras av sin omgivning. Le Horla ställer alla dessa teorier på huvudet. Den som nedskrivit dessa rader om en fruktansvärd hallucina­tion blir till slut ett viljelöst offer för en makt, fullständigt irrationell, på sidan om allt vad vetenskap och vanlig iakttagelse heter, ett övernaturligt väsen,