152
Själva miljöskildringen, framställningen av detta helvete av smuts och liderlighet, av instinkter och drifter är given med ett mästerskap som icke överträffats av Zola och som förebådar författarens av Swedenborgs syner färgade interiörer ur Inferno. Men själva katastrofen, upplösningen, herremänniskans seger över en paria visar naturvetenskapen i magiens, i mystikens tjänst. Strindberg arbetar här med den psykologi, som mot slutet av 80-talet blir alltmer framträdande i europeisk konst och mer eller mindre medvetet stödjer sig på vetenskapliga teorier och experiment, med psykofysiologiska metoder; den förnämste representanten i svensk litteratur var hittills Ola Hansson. Det existerar som bekant under denna övergångsperiod en vänskap och en fiendskap mellan de två skalderna, där Ola Hansson kanske är den mest givande! Den obildade natursonen, som överväldigas av magisterns laterna magicabilder är ett motstycke till Maupassants hjälte, som blir vansinnig av sina inbillningsfoster. Och är i grund och botten icke Edgar Allan Poes yppersta lyriska dikt, Korpen — Rydbergs översättning intogs i hans första samling Dikter — en skapelse i släkt med Le Horla och övermänniskan? Det är ju likaledes en materialisering av en övernaturlig, en övermänsklig syn, mäktigare än sin egen skapare. Och E. T. A. Hoffmanns dubbelgångare, som vid denna tidpunkt åter gör sin rond i europeisk litteratur? Vad betyda alla dessa väsen, oförklarliga, overkliga och ändå verkliga, annat än naturalismens bankrutt och ett våldsamt försök att befria sig från dess rationalism, dess konstruktion av människan ur urcellen, Hæckels »Welträtsel?!» Strindberg i sin oerhörda
