154
na». Den nästföljande volymen »Skärkarlsliv» innehåller några skizzer som stå på höjden av hans skaparekraft jämte den bekanta »Klockaren på Rånö», där den oöverträffliga detaljskildringen ingått en ideal förening med en lekfull, romantisk fantasikonst.
Ehuru Strindbergs skärgårdsskildringar bryta fram spontant ur hans inre som utomordentligt livliga minnesbilder under vistelse på främmande jord, ha de som så ofta även den uppgiften att träda i opposition, denna gång mot Björnsons ryktbara bondenoveller. I detta samband kan icke vara tal om att antyda bondens vandring i europeisk dikt. Jag vill blott framhäva att även den franska litteraturen har en realistisk mästare av första rang: Guy de Maupassant, som ofta glömmes bort. Han såg bönderna från deras egen ståndpunkt, skildrade deras drifter och begär, deras bundenhet vid moder jorden med en kraft och en humor, som knappast kan överträffas; blott hos Gottfried Keller och i än högre grad hos dennes landsman Jeremias Gotthelf (A. Bitzius) finner man en liknande oförskräckthet och objektivitet — om man så vill, naturalism. Det kan inte hjälpas att Björnsons i och för sig oförlikneligt skrivna noveller bli barn av en nationell romantik i jämförelse med de franska och schweiziska bönderna.
Strindbergs skärgårdsfolk hör utan gensägelse till det senare släktet. Han har levat samman med dem och betraktar dem utan större hänförelse, kanske med en smula mer sympati och betydligt mera humor än han ser på sina likar. Framför allt torde det ha varit en befrielse för honom att syssla med
