man är svensk som man sätter denna öroman högre än Zolas massiva gruvarbetarroman? Även Strindberg arbetar vid sin miljöskildring med uppräkningar av yrkets många verktyg och grejor, men hur oemotståndligt levande blir inte denna ö, detta folkslag! Vem glömmer någonsin framställningen av den stora bröllopsfesten, där den svenska, den Stiernhielmska naturalismen firar sin återuppståndelse. Och vilken enkel storhet vilar ej över den sista scenen, begravningen ute på öppna sjön, vilken blixtbild över denna befolknings kamp med elementet, med livet. Detta är hembygdskonst av ovanligt stort format. Utan tvivel har Strindberg även haft nytta av att läsa den högt stående norska romanen: Lie, Björnson, Kielland, som oftast kan karaktäriseras som hembygdskonst; särskilt Kielland har ju skildrat skeppare och strandfolk i sina bästa verk. Denna epik är i sin tur influerad av fransk och rysk berättarkonst.
II.
I havsbandet har en helt annan tillkomsthistoria än Hemsöborna och visar sig tillhöra en annan typ av romaner. Strindberg har i sin uppsats om skärgårdsmotiven av 1888 själv varit medveten om skillnaden, då han skriver, att han en gång vill skildra skärgårdslivets slagskuggor.
Till en början synes han ha planerat en samling noveller som fortsättning till Skärgårdsliv (se noter till Samlade verk). Men snart nog fick utkastet till en novell en medelpunkt, kring vilken en roman kristallerade sig. Strindberg tröttnade på att ge ob-
