reformatoriska arbete ger han oss en utförlig framställning av sin hjältes utvecklingshistoria, hans härstamning och förtid. Det är egentligen första gången Strindberg gör sig så mycket besvär med att analysera en figur på detta moderna vis. Ty utan en sådan kronologisk tillbakablick är en naturalistisk roman icke tänkbar. Naturalisten måste tala om för oss precis när och var hjälten är född och helst även ge oss hela hans stamtavla. Att han spränger handlingen bryr han sig inte om, ty den har inte längre huvudrollen, utan det psykologiska förloppet i så noga överensstämmelse med livet som gärna möjligt. Med fullt fog skriver därför Goncourt i ett företal: »Egentligen skulle jag kalla denna berättelse en borgarflickas roman». Vad man vill är den psykologiska monografien över en viss typ, individ, grupp. En borgarflicka, en gruvarbetare, en son, en far. Det är just denna tyngd av hopsläpade fakta, som gör den naturalistiska romanen så besvärlig att plöja igenom. Vi, som blivit mera skeptiska än naturalismens franska adepter, envisas med att säga: ja, men det är ju ändå en diktad figur — trots alla »historiska» data!
Ibsens berömda metod att utveckla sin handling bakåt är i grund och botten en frukt på samma träd: var och en är sin mammas son, rännstensunge eller kronprins, enligt Darwin, Spencer, Taine! Det är därför ej fullt riktigt att kalla naturalismen en ohistorisk skola, men väl kan man kritisera dess historiska metoder.
För Axel Borg har fadern spelat en avgörande roll. Han skildras som en högt stående tidstyp av synnerligen kritisk läggning. Filosofiskt tillhör han ung-
