hord. Man märker här tydligt vändningen från de socialistiska utopierna i verkligheten till den tyske profetens lära om makten och övermänniskan. Han har ögonblick, då han känner sig som Guds ställföreträdare på jorden, som »ordnaren av kaos», då han blir yr över sitt vetenskapliga material, finner ut nya indelningsgrunder. »Han berusade sig vid denna tanke, kände, huru hans jag växte, huru hjärncellerna grodde, sprängde sina skal, förökade sig och bildade nya arter av föreställningar, som skulle gå ut i tankar, falla i andras hjärnmassor som jästsvampar, få miljoner att, om ej förr, så efter hans död, vara drivbänkar åt hans tankefrön — — —.»
Diktaren tar här loven av vetenskapsmannen liksom hos Nietzsche: det är fantasimänniskan Borg, som reser sig mot faderns intellektuella dogmatik. Över huvud är denne fiskeriintendent en ovanligt mångsidig man, han drömmer om att rycka loss sitt fädernesland ur dess isolering med hjälp av nya förbindelser, och originellt nog vänder han sig mot protestantismen, vill åter införa katolicism — — —. Ehuru detta snarast är ett hugskott med en bismak av koketteri, varslar det dock om den kommande krisen och för tanken direkt till Huysmans A rebours.
Hemsöbornas hjälte är ju vida mer nykter och jordbunden än Borg med sin dragning mot fantastiska spekulationer, men märkvärdigt är det dock hur Carlsson i sina högsta ögonblick även börjar fantisera om att reformera, hur hans hjärna sväller! Det sker när han köpt de olycksaliga aktiebreven av den tyske spekulanten i fältspat: »Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från
