Den här sidan har korrekturlästs

176

— den stannar vid teorier, dramatiserade romaner, experiment. Utan Ibsen är Strindbergs nya, utom­ ordentligt fasta form icke tänkbar; den svenske diktarens försiktiga försvar för en av den inre stämningen motiverad monolog, hans införande av pantomimen röjer även hans lust att lossa en smula på det Ibsenska dramats fjättrar. Och dock visar sig även Strindbergs självständighet i hans användning av det nya vapnet. Han har aldrig begagnat den Ibsenska upprullningstekniken av det förflutna med samma oböjliga logik som mästaren. Vad är huvudmotivet i »Fadern», Strindbergs formellt mest mönstergilla drama under hans naturalistiska period? Tvivel på faderskapet, ett motiv som plötsligt dyker upp i första scenen och sedan varieras med en oerhörd fingerfärdighet för att kulminera i ett vansinnighetsutbrott, som släcker ut hjältens liv. Detta ledmotiv kombineras visserligen med det förflutna, är en produkt av den stegrade disharmonien i ryttmästarens familj. Det finns utan tvivel något gemensamt mellan fru Alvings och gengångarnas kamp om herraväldet över Osvald och kampen om barnet i »Fadern». Men Strindberg griper icke lika långt tillbaka i tiden som Ibsen, hans dialog bygger icke upp sig blott på ord och handlingar ur det förflutna utan i huvudsak på den nya situa­tion, som skapats i det ögonblick den fruktansvärda misstanken dykt upp i ryttmästarens överhettade hjärna. Endast i den stora slutscenen i andra akten, där ryttmästaren blottar sig inför Laura, pekar dialogen oavbrutet mot det som en gång varit.

I högre grad närmar sig »Fordringsägare» den