motiv, som Ibsen en gång för alla efter sin nationella period slutat upp med, öppnar för Strindberg friare perspektiv. Dessa dramer likna i sin form mera Peer Gynt och Brand än Ibsens sällskapsdramer, men äro dock strängare i kompositionen. Musiken spelar en stor roll för Damaskusdramats, Drömspelets, Advents byggnad. Det är Bachs och Beethovens variationer över ett tema — Strindbergs älsklingsmusik — som inspirerat dramatikern. Det själsliga innehållet har ett visst grundmotiv, som uppträder i olika förklädnader och fordrar olika miljöer för att göra sig gällande och hålles samman av en konstruktion, erinrande om fugans. Avskedsdramat, »Stora landsvägen», är diktat enligt samma formprincip. Ett sådant drama har knappast ett bestämt slut, det går vidare i oändlighet som Beethovens adagio i nionde symfonien. Repliken sväller ut, omformas till stora monologer som hos Shakespeare, vänder sig direkt och omedelbart till åhöraren.
Kanske att Ibsen i sina sista dramer lossar en smula på det band han knutit så konstfullt som ingen annan. Solness och Borkman dö i fria naturen, Borkmans sista repliker verka som monologer — Irene och Rubek vandra hand i hand in i oändligheten, in i det tredje riket, som en gång före dem Brand. Det är inte slut, när det är slut — .
⁎
I den första perioden är hjälten hos Ibsen upprorsmannen mot samhälle och människor, individualisten som vågar sitt liv för sin idé, Catilina, Håkan,
