182
II
Nietzsches förkunnelse om övermänniskan drog åter intresset till den ovanliga människan som genom begåvning och livsföring skilde sig från massan. Hans Zarathustra spelar ungefär samma roll för litteraturen som Byrons på en gång förvägne och melankoliske hjälte. Ibsen var hans föregångare med sin förkunnelse om den nya adelsmänniskan, som en gång skall befolka det tredje riket. Till den ovanliga människan räknades brottslingen av högre typ, som förklarades vara en produkt av genialitet och vansinne. John Gabriel Borkman är ju en brottsling i stor stil betraktad från samhällets synpunkt, Alfred och Rita Allmers begå på sätt och vis ett brott, i det ögonblick de lämna den lille Eyolf utan uppsikt, och sedan han förolyckats beskyller Allmers Rita för att ha önskat honom ur livet. Rebecka i «Rosmersholm« sätter in hela sin kraft på att skaffa fru Rosmer ur vägen. Det är tankemordet som bemäktigat sig Ibsens fantasi.
Strindberg har ingående intresserat sig för detta problem, bl. a. i novellen Tschandala och i en teoretisk studie »Själamord», där just Rebeckas gärning omtalas som ett exempel. I »Fröken Julie» driver Jean den olyckliga hjältinnan ur livet med hjälp av ett slags hypnotism. Under Infernokrisen uppträder tankemordet i form av ett slags förföljelsemani för att aldrig mer släppa honom. I »Brott och Brott» är själamordet huvudmotivet, varierat med hela den psykologiska rikedom som numera präglar Strindbergs konst. Henriette talar om hur hennes mor och syskon hatat fadern till
