186
herrn. Hjördis dödar likt Penthesilea den hjälte hon älskar.
Ingen blir lycklig, varken man eller kvinna, man gifter sig med den, man icke älskar. Blott Peer Gynt når sin hamn, sitt kejsarrike, sin Solvejg, men först efter ett helt livs irrfärder. Bitterheten mellan Allmers och Rita urartar till svåra anklagelser med barnet som stridsäpple. Äktenskapen i husen Solness och Alving äro tragedier. Är skillnaden mellan Strindberg och Ibsen så stor, och varför beskyller man blott den svenske diktaren för att ha förevigat det olyckliga äktenskapet? Ja, Ibsen har försvarat kvinnan och hennes rättigheter att vara människa i «Ett dockhem« och annorstädes, men också Strindberg ville i kvinnan se en människa, en vän, men fann en könsbestämd varelse, en fiende, en Caliban. Ibsens kvinnor äro starkare, helare, målmedvetnare än hans män, men de vilja i sista rummet dock icke kamraten, utan mannen som Rebecka, Maja och Irene, vilka båda öppet förklara sin likgiltighet för Rubeks konst.
Strindberg har skildrat kvinnans ondska brutalare och djupare än Ibsen, men har idealiserat henne lika skönt som Ibsen, när han undfick sin Solvejg, den älskande kvinnan som maka och moder. Även för Strindberg är kvinnan hel och harmonisk, en instinktvarelse som inte vet vad gott eller ont är, innan hon träffar mannen, vilken först räcker henne en frukt av kunskapens träd och gör henne seende. Han vänder sig med sådan kraft mot Nora, därför att Ibsen här uppträder som en förkämpe för kvinnorörelsen. «Herr Bengts hustru«
