är ett svar, men en smula oklart: äktenskapet måste vara byggt på förtroende och icke på falsk romantik, makan måste stanna hos sitt barn, ty det är hennes plikt. I «Kamrater« satiriseras Nora än en gång: Bertha tror sig vilja kamratskapet, vilket hon utnyttjar till det yttersta, men längtar efter mannen och förkastas av honom, när han genomskådat hennes gränslösa egoism. I «Fordringsägare« betraktas motivet från dess tragiska sida; Tekla vill leva med Adolf som med en kamrat, som en syster med sin bror, men det är blott ett falskt spel, och hon håller honom nere för att njuta av sina egna konstnärliga triumfer som Bertha.
Skimret från Solvejg lyser långt in i Strindbergs sista period och dyker upp både i «Herr Bengts hustru« och i «Lyckopers resa«, som är en fri fantasi över Peer Gynt. Blott i sagospelet segrar kärleken över alla andra makter som i Strindbergs käraste skapelse «Svanevit«.
Hos Ibsen står ju ofta en man mellan två kvinnor, men också det omvända äger rum: fru Alving och Ellida Vangel; Hedda Gabler är omgiven av icke mindre än tre män — som Damen i «Till Damaskus«. Men ha icke just Hedda Gabler och Ibsens allt bittrare kvinnoskildring mottagit en impuls av den svenske skalden, som på detta område blir klassiker? Hedda har i sin utpräglat hysteriska läggning, sin härstamning från en general, sin dunkla drift mot det förbjudna i Ejlert Lövborgs skepnad ett släktdrag gemensamt med Fröken Julie. Olikheten är den att hon räcker honom mordvapnet, paralyserar den utsvävande mannen för att sedan falla på sin gärning; hon är grymmare och
