Den här sidan har korrekturlästs
195

Man har nästan den känslan att Hamsun stundom befann sig på den väg, som förde hans själsfrände Strindberg till att omvärdera allt vad vetenskap heter. Men resultatet blir ett intet, då den förryckte köpmannen Otermann tänder eld på tornet som gömmer Karenos jättemanuskript. Efter den katastrofen går han och tvivlar tio år på sin gärning och är med andra ord mogen för avfallet, ehuru han så småningom bildat ett parti bland de unga med det betecknande namnet Berget, som citerar hans ungdomsskrifter likt ett evangelium. Han kämpar visserligen manligt emot sin böjelse att framleva sitt liv på den säkra sidan, men mottar med ett barns tacksamhet varje möjlighet att få gå över strömmen. Han präglar det klassiska ordet, att världen använt sina vapen tjugu år emot honom — nå väl, nu vill han en gång använda denna världens vapen. Det kan, då det sker i Norge, dock inte gå för sig med mindre än att ett politiskt partis ve eller väl står på spel, ty man har inbillat den arme Kareno att han skall bli en politisk personlighet som måhända kan avancera till minister! Ser man likheten med ironien i Hedda Gabler? Ty att det här är fråga om ironi, det framgår otvetydligt av hans stora programtal i dramats slut, där han förklarar sig vilja kämpa för »humana förbättringar»; på ett annat ställe har han sagt något om sanningen som ligger i mitten. Ja, vad är det annat än den kompakta majoriteten från Ib­sens Folkefiende i annan upplaga? Allvarligare blir hela frågan om avfallet tack vare den unge Tores person, som med själ och hjärta bekänner sig till Bergets åskådning och till och med utför ett misslyckat attentat mot överlöparen Kareno. Han står med