198
gaaende, da ulmer Synden som mørkerøde Roser i mig. »Hon är utan tvivel i släkt med Heibergs berömda Julie i »Balkonen», denna fullständigt samvetslösa manslukerska, som återigen blott överträffas av en figur, Frank Wedekinds beryktade Lulu i »Erdgeist». Men medan dessa kvinnor fullständigt sakna sinne för allt vad som icke är av sexuell natur, är Teresita en idealist av fantastisk art, som förälskar sig i Karenos själ och flykt mot det osynliga. Ni är som månen, säger hon till honom; när Ni står där och talar ser Ni ut som flöge Ni bort på en svan. Men i det ögonblick han på vanligt jordiskt sätt närmar sig henne, blir han luft för henne, hon har ju blott älskat hans geni och är i grund och botten som kvinna vida mer geni än han! I stället fortsätter hon sin grymma lek med en annan figur, som av sin lidelse till henne drives i döden. En sådan lössläppt gestalt hade den samvetssjuke Ibsen aldrig kunnat skapa.
⁎
Efter att ha skrivit sin trilogi till ända och samma år utgivit den förtjusande kärleksromanen »Viktoria» dröjer det åtskilliga år, innan Hamsun överraskar världen med ett nytt verk, men när det år 1902 sker, är överraskningen, även för att komma från Hamsun, ovanligt stor. Det är det stora läsdramat »Munken Vendt» om åtta stora akter, som ser dagens ljus. Det bär underskriften Brigantinens saga I, men någon fortsättning har denna gång icke kommit, ehuru Hamsun under den följande perioden gärna komponerar sina romaner i en fri, cyklisk form.
Redan Munkens blotta existens är en anakonism.
