200
darna omkring år 1900 antingen gingo i kloster eller bekämpade samhället utan den ringaste försköning.
Munken Vendt har den stora betydelsen i Hamsuns produktion, att diktaren här försöker ge en metafysisk förklaring av sin livsåskådning och människouppfattning. Munken synes såtillvida verkligen vara en 1700-talets rationalist som han livligt intresserar sig för frågan om det ondas ursprung. Vid sin återkomst till sin fädernebygd, efter att ha avtjänat det orättvisa straffet, predikar den redan åldrige munken följande moral:
I kjære Medjamrere, hvad har vi vundet,
vi Børn som slik Faderømhet har fundet?
Det Liv Gud bestaar os blir det passet til
for det som vi kan og det gode vi vil?
En gammel Erfaring at opad vil Krypet,
mens Livet det drager det nedad, til Dypet.
Det hindrer og gjør det med bedste Metode
selv midt i vort Stræv mot det ædle og gode.
Slik er det. Og han som har Verden i Vold,
vet alting og ser det paa nærmeste Hold,
han retter os av til at takke för Maaten
selv der hvor hans Raaheter nærmer sig Gaaten.
Och i sin följande replik vänder Munken sig med all önskvärd skärpa mot dem som förkunna att människan blir bättre av motgången, då det förhåller sig tvärtom; han slutar med ordet att vi tvingas att tvivla på vår Fader.
Det förefaller troligt, att bakom denna anklagelse döljer sig något personligt, ehuru Hamsun som författare väl knappast hade att beklaga sig över brist på framgång. Vad han i dessa repliker vänder sig
