202
måtte ha samma underliga djurblick som löjtnant Glahn, men är icke så kräsen som denne, då han inte kan låta en kjol vara i fred! Man har snarast den känslan att han leker med kvinnorna i sin omgivning, och han är naturligtvis fullständigt ur stånd att för en längre tid leva samman med en och samma kvinna. En gång gör han ett synnerligen originellt försök, då han bor samman med den nämnda lappens dotter Inger och har det riktigt bra en tid — hon har räddat honom ur en rävgrop! Men en vacker dag står han inte ut med denna vällevnad, löser med all önskvärd tydlighet förbindelsen och ger sig i väg på nya äventyr. Över huvud är hela episoden med lappfamiljen den som är skriven med det bästa humöret, medan eljes den lyckostämning, som strålar i de tidigare romanerna, så gott som fullständigt saknas i denna dikt. Kanske att den kommer till uttryck i ett sådant underbart utbrott till naturens lovprisning som detta, dock blandat med minnenas sorg.
Jeg kjendte et Væld av Forundring og Graat,
Jeg skiftet at kjende mig kold og kaat,
det stimet en Skare av Minder tilhaande,
en Hjemve til Græs og til sovende Vand,
en Kalden fra Sjø og fra blaanende Rand —
jeg møtte den, Jordens inderste Aande.
Og Rotterne i mig de ledte sig ned,
tilbunds, ned i Mulden paa dette Sted
hvor engang i Tiden jeg selv var runden.
Og aldrig var Eneren lodden som her
og prydet med Korset var alle dens Bær.
Og aldrig var Tuven saa grønklædt funden —
Hembygden högt uppe i Nordlandet är väl Mun-
