Den här sidan har korrekturlästs

208

terna tas lådan som gömmer ormen in i rummet; Julianne, driven av en dämon, för med våld fröken Normans händer mot det farliga djuret, som kommer lös och biter Bast. Då löjtnanten i sin dumhet och onykterhet vill utkämpa en duell, försummar Bast de dyrbara minuterna och avföres i hopplöst tillstånd till sjukhuset.

Slutakten omtalar Basts död och löjtnantens självmord, då han anser sig vara skyldig till Basts plötsliga död. Vidare kommer det till en uppgörelse mellan Julianne och Blumenschön, varvid det visar sig att denne streber är en ganska stor skurk. Obekymrad om allt som timar omkring honom lever den gamle Gihle sitt liv, sover sin middagslur, köper en lantegendom åt sig och sin maka. — Då kommer knalleffekten: Bast sänder sin neger, som redan väckt Juliannes häpnad, som gåva med den sista hälsningen: jag skulle säga att jag kommer med mig själv! Dramat är fullbordat.

För en del år sedan hade jag tillfälle att övervara instuderandet av detta verk på Kammerspiele i Berlin under Bernhardts ledning. Berlins teatrar stodo då ännu i sin blomning och samtliga roller lågo i händerna på de yppersta skådespelare som nu äro skingrade för alla vindar; Julianne tolkades av Gertrud Eysoldt, som ej heller var helt ung och en biroll sådan som Fredriksen av ingen mindre än Alexander Moissi; man tänke sig honom i en skamfilad hög hatt och med en lösperuk som han enligt diktarens föreskrifter plötsligt tar av sig för att få litet mer luft! Intrycket på den litterärt intresserade publiken var överväldigande, men någon stor fram-