i sin gränslösa godtrogenhet varnar Julianne för den ende man som är ofarlig — för löjtnanten! Eller har man observerat med vilken konst Hamsun förstått att på scenen införa en fullständigt stum person, kusin Theodor, om vilken Gihle upprepade gånger säger att han är ett geni och en dialektiker som få! På detta vis har varje figur sin bestämda atmosfär eller miljö som det skulle heta med naturalismens terminologi men utan naturalismens stora apparat. Och här i detta sitt sista drama finner Hamsun också sin stil och skriver en dialog som varierar varje människas melodi.
Det tar sig uttryck även i själva kompositionen som i någon mån avviker från trilogiens. Det är ett katastrofdrama, som utspelas inom loppet av några timmar och så till vida närmar sig både Ibsen och den äldre Strindberg men tillika är något annat.
I hela sin dramatik är Hamsun en utpräglad fatalist. Det tjänar inte mycket till vad vi vilja eller inte — vi drivas ändå framåt av ödet och det är blint liksom den underliga, halvtokiga figuren i livets Spil, Thy, kallad »Rättfärdigheten». Han går stum omkring och är van att få en riksdaler av Oterman ända tills han säger sitt evinnerliga: jag har ett uppdrag — men han vet aldrig vilket, tills ödet ger honom den revolver i handen som går lös mot Teresita. Det var således hans uppdrag! Denna Rättfärdighet är utan tvivel en symbolisk gestalt, och Hamsun har av Ibsen, av Heiberg och över huvud av tiden fått sinnet för symboliken. Så förstår Kareno, att den misslyckade födelsedagspresenten av hans maka, den uppstoppade fågeln, är en symbol för hans stora ensamhet.
