Är det allt för förmätet att påstå, att Levertin stått modell till Heidenstams Sardanapal, denne något feminine dyrkare av kvinnan och skönheten, som för den mognade Hans Aliénas blir representanten för l’art pour l’art principen. Även Levertin var hemsökt av en svår sjukdom, fylld av grubbel över död och förintelse, men med den levandes hela längtan att skapa verk som skulle överleva hans timliga existens i stil med Sardanapal, vilken ännu med sin offerdöd vill stiga in i eftervärldens Pantheon. Ingen svensk var så egnad att inviga den livsstarke Heidenstam i dödens mysterier som den sjuke orientalen vid hans sida.
Och när Hans Alienus senare övervinner Sardanapals typ i sitt inre; låg således i samvaron med Levertin även fröet till den process, som trots allt förde de båda vännerna mot olika vägkors, Heidenstams aversion mot Levertins rococodrag.
III.
Heidenstams stora epos var en krigsförklaring slungad mot samtiden och således en stridsskrift lika god som de polemiska broschyrerna, en tendensroman med andra ord. Det var tydligen för den unge diktaren en livsfråga att i ett konstverk nedlägga hela sin åskådning om samtiden. Det kunde där för icke bli fråga om annat än ett subjektivt verk, men återigen ville han skapa en typ utan alltför stark lokal begränsning och av kosmopolitiskt snitt. Utomordentligt beläsen och bildad som han var måste han sett de stora svårigheterna att skriva en roman om nutiden utan att falla in i naturalismens ma-
