livet blott förmår uppvisa dessa värden, ja, då är den dödssjuke svensken, som efter något års kamp i Amerika, i »Reseboken», återvänder hem till Sverge för att dö, blott att lyckönska.
⁎
Vid sin återkomst till Sverge 1890 möttes han snart nog i litteraturen av den fantasiens förnyelse som var så i släkt med hans egen begåvning. Hur betecknande för rörelsens lyriska prägel är det ej att han debuterar med ett band ungdomslyrik »Lyrik och fantasier», som väckte föga uppseende och i dag läses blott av några få. Själva formen är ej synnerligen anmärkningsvärd, den är ofta nog rätt knagglig och har föga av den bestickande musik, som frän första stunden präglade Frödings verser. Gång på gång snuddar poeten vid sina atlantiska upplevelser utan att förmå ge dem en slutgiltig tydning, han försöker sig med satiriska dikter i Strindbergs stil som »Den nye Prometheus», en på huvudet ställd Goethedikt, men finner personliga uttryck först i berättande poem, i balladens form. Hur frisk och ung både i form och färg är inte en sådan skapelse som »Falkeneraren».
När Hallström för andra gången begagnar sig av lyrikens former är han en mognad personlighet på höjden av sin skaparkraft. Hans »Skogslandet» (1904), allt för litet läst, betecknar ett målmedvetet försök att tävla med den stora svenska lyriken från 90-talet, och om också Hallström icke blir en formell nybildare stå dock ett flertal av samlingens dikter på 90-talets höjd. Den djupa skogsstämningen, måhända det mest ursprungliga i svensk natur,
