224
yppersta kännare av engelsk dikt och en av våra mest själfulla essayister, allt bevis för hans intellektuella rörlighet. Till hela sin läggning är han besläktad med en annan av 1890-talets rikast begåvade andar, Oscar Levertin.
⁎
Ehuru Hallström icke skrivit något större verk av autobiografisk prägel, om ock flera scener och sidor vittna om direkta och omedelbara upplevelser, är det väl möjligt att ur hans hela gärning förnimma hans röst och något som kommer en bikt nära. Det finns med andra ord i hans diktning en viss livsåskådning, som gör honom till en god och kär vän, när vi fördjupat oss i densamma.
I en något arrangerad attityd har han själv pekat på densamma; det är i novellen »Thanatos», i samlingen med samma namn, där främlingen inför den förvånade barnaskaran berättar om dödsguden Thanatos, som man länge trott vara Eros.
»Förenade så i mild och marmorvit harmoni, skall jag nu ständigt se dödens och livets makter som i denna stund, med denna glans och dessa skuggor, denna lätta friskhet och kyla omkring mig.»
Men redan långt före denna bekännelse hade diktaren vigt sig åt uppgiften att tolka livets och dödens mystiska samband och oändliga hemligheter. Redan i ungdomslyriken, i den stora dikten om den unge Chatterton, som vid sjutton års ålder berövade sig livet, har han fängslats av detta det tyngsta problem av alla. Ja, hela hans diktning betecknar ett stor stilat försök att övervinna problemets dualism. Hur kan det rika livets möjligheter en gång sina ut för
