alltid, eller är det månne icke så, lever det vidare i tusen nya former, vilka vi ej ens kunna ana? Var går en gräns mellan det vi benämna liv och dödens rike? Vem är slutligen starkare, Eros eller Thanatos?
Just i denna sin sammanställning av två gudomligheter kommer diktaren den äldre romantiken så nära som gärna möjligt. Hur har ej Tegnér förevigat gudarnas syskondrag i sin dikt »Den döde», hur har ej Atterbom i vår romantiks största tankedikt besjungit sin livsåskådning om Eros’ förgänglighet och övervinnande i den religiösa åskådningen. Med den moderna diktarens rätt har Hallström så att säga individualiserat sin åskådning i det ena fallet efter det andra.
Hur skälvande vacker är ej kampen skildrad på de få sidor författaren benämnt »Briljantsmycket». Den unga lyckliga kärleken, som träffats i hjärtat av den för tidiga döden, och den älskandes rörande och förtvivlade försök att hålla dödens skuggor utanför sin älskades läger: briljantsmycket, den vackra fjärilen, som blir till livets dyrbara symbol, och ljusen, glansen kring prinsessan Törnrosa på dödsbädden — — —.
Och i »Ungdomsskeppet», några av de skönaste sidorna i världslitteraturen, återkommer problemet fördjupat, sett från ett helt annat perspektiv. Här träda två livsåskådningar mot varandra, den redan åldriga Phineus, vars handlingskraft brutits ned av hans gåva att analysera varje känsla, att se bortom tingen, medan Jason och hans stolta följe med ungdomens suveräna rätt lever helt och hållet i ögonblickets lust, övertygad, om att det bär evigheten i
Nordiska essayer — 15.
