Den här sidan har korrekturlästs
227

het än han. Utan att vilja bedriva hårklyverier — betraktar Hallström icke våren med samma blickar som sina vilsna fåglar, är den för honom icke ett rikt löfte, som aldrig infrias, en skön och vilsen fågel, som han ser stiga över sitt huvud? Säkert är att han känner livets dualism allra starkast just i den svenska vårens svåra kamp med vintern, att han i deras famntag anar Eros och Thanatos.

Den unga målaren i romanen har före sin kärlekssaga snarast varit ett kaos, fylld av en något dunkel, ideell strävan, men osäker om sitt mål och sitt livsinnehåll, ryckt med för en tid av 90-talets lust för teoretiska diskussioner om estetiska ting, men aldrig nöjd med sig själv. När han fullbordat sin ungdoms mästerverk är han likaledes långt ifrån att vara en tillfredsställd människa, han går alltjämt på sidan om sin uppgift. Och den unga flickan i sin tur ger sig helt och hållet hän åt honom, sedan hon först skänkt sitt väsen åt hans konst. Hon är en knopp, som allt för länge stått i skymundan och nu mognar för hastigt och därför fälles till marken av den första stormen.

Ehuru han älskar henne i hennes enkelhet och villighet, är det som om även han måste gå igenom dödens skuggor för att fullt förmå fatta vem hon va­ rit och hur hans kärlek var beskaffad. Efter hennes bortgång känner han sig mera främmande för hela sin gamla omgivning, som icke förstår honom när han talar om dödens betydelse:

»Vad betydde det, om man dog eller icke, blev sorgen an­ norlunda för det? — Du har aldrig lärt av smärtan, du vet icke vad det är att älska. Jag har lärt; när jag lyssnar till baka, hör och förstår jag mycket som velat bli, och jag vet, att