förnämsta gestalt en satirisk vrångbild, en don Juan. Byron känner sig mäktigt dragen till den engelska litteraturens mest typiska 1700 tals diktare, Pope; Heidenstam älskar Lidner och läser med förkärlek även rena lärodiktare i 1700 tals kostym. De beundra med andra ord den retoriska prakten hos det gångna seklets epiker, som passar väl ihop med deras egen dragning mot det heroiska och storvulna, och som de fylla ut med sin egen oroliga och brinnande ande. Det är denna retorik, som omdanad återfinnes hos den svenske skald, Heidenstam mest påminner om, Tegnér, vilken ju betecknande nog även drogs mot Byrons demoniska person och dikt.
Kanske att det direkta inflytande som Byron utövat på Heidenstam tydligast röjer sig i stilen. Det låter sig inte förnekas, att Heidenstams ungdomsstil bär spår av en älskvärd dandys sätt att berätta om sina upptåg och äventyr. Det är denna dandystil som Byron utbildat till mästerskap i sina epos, främst i Childe Harold och Don Juan, vilka beteckna subjektivismens genombrott i den versifierade berättelsen och härigenom avlägsna sig så långt som möjligt från det antika eposet. Den Byronska stilen är den mest självsvåldiga och nyckfulla i modärn dikt, ett omedelbart uttryck för diktarens subjektivism, som icke nöjer sig med att som i Childe Harold teckna sig själv, utan även oavlåtligt spränger handlingen med reflektioner i jagform; det Byronska eposet blir en sällsam blandning av resebeskrivning — Byron är engelsman och måste därför segla från kust till kust — och reflektioner om litet av varje, det senare säkerligen ett arv av sjuttonhundratalsdikten. Vad är Hans Alienus annat?
Nordiska essayer. — 2
