Den här sidan har korrekturlästs
233

stanna, en dunkel bild av vad som en gång varit, och resten är — tystnad.

⁎              ⁎

Det är blott några prov på Hallströms skildringar av Eros och Thanatos; det finns många fler i hans produktion. Utan vidare är väl klart, att en skald och tänkare, som på detta vis förenar kärlekens och dödens två makter, i Eros hyllar en gudom av den mest höga art. I den florentinska aftondrömmen säger den till liv väckta själen, att det enda som gav rikedom, var att älska, och han ångrar bara ett, att han inte samlat nog därav. Även hos Hallström är kärleken en flamma, en lidelse, den starkaste av alla, och den vill brinna på offerstenen, omgiven av templets skönhet. Den är allt annat än spekulation och grubbel, beräkning och logik, den är innerlighet, hängivenhet, lyrik.

Men just därför att den för honom är en sådan livets källa måste han begränsa dess ställning och taga avstånd från andra åskådningar. Det fanns under 80- och 90-talet en viss grupp, som drev en religiös kult med erotiken och uppställde den som den enda saliggörande makten. Och från denna åskådning kom man lätt nog över till att spela en kvick och farlig lek med erotikens begrepp, vilken ställde alla andra på huvudet. Riktningen utgick som så ofta från fransk kultur — och kanske är det huvudorsaken till Hallströms stränga dom över den, att den gör ett tankesystem av en irrationell makt? Den spred sig som bekant till hela den skandinaviska litteraturen och åstadkom rätt mycket buller.