Den här sidan har korrekturlästs
235

ideella trängtan. I den vemodiga studien »En diktare» (Briljantsmycket) får romantiken redan bestämdare konturer, det är vagabonden som talar sig till bröd och nattläger: »och hans stackars irrande osäkra tillvaro — att drivas ut i oro och trängtan, att få dela med sig av det som ville ha liv och eljest trycktes till döds av den tunga ensamheten, var det icke en diktares öde?»

I novellen »En uppgörelse» (Reseboken) vävas fantasierna om döden samman med frågan om konstens betydelse och handhavan. Varje människa måste vara en egoist i den meningen, att hon sätter in hela sin personlighet på sin uppgift och inte rädd drar sig tillbaka för sin egen gåta och sveper sig i andras mantlar. Och när hjälten haft denna själv­ rannsakan går han till angrepp på sin tavla, som föreställer konsten, förändrar kvinnobildens sköna harmoni, skapar om henne efter en levande modell, med en blick »halft bönfallande och kvidande, halft fräck».

Frågan om konstens förhållande till verkligheten har redan sysselsatt diktaren i en egendomlig skiss i »Vilsna fåglar», som faller ur ramen, över huvud har Hallström ärvt intresset för spekulationer och problemdebatter från 8O-talet, blott att han ser dem från en annan synpunkt. Det är berättelsen om den sällsamma modellen, som kommer in till en krets av konstnärer, och deras förtvivlan över att livet bjuder på något annat än vad deras konst orkar med. Romanen »Våren» är en utvidgning av hela spörsmålet. Även här församlar sig en krets konstnärer och lärde, som för idel diskussioners skull aldrig kommer i ett rätt förhållande till livet självt.