238
för sina plikter. Ända till det sena ögonblick, då kärleken sväller över alla bräddar och kvinnan dör av lycka i sin älskades armar! »Hjärtat kunde icke bära sin frihet, allt hade blivit för smått för det. Då brast det i samma ögonblick; vad skulle det också göra annars? Hon fick det gott, båda ha vi det gott. Icke en tår har jag fällt.»
Det är något av Tristan och Isoldes sublima tragik över denna dödsscen. Långt starkare än både död och liv är kärleken — högre kan man ej uppskatta den.
⁎
Det är sant, att Per Hallström i skissens och novellens form givit sitt allra yppersta. Men därför bör man ej underskatta hans dramer! Varför upprepar man oavlåtligt samma sats, att efter Strindberg är Tor Hedberg vår enda dramatiker av rang? Varför har ej blott teaterdirektörer utan även andra myndiga män i Sverige ett så ringa intresse för dramatisk litteratur? Varför är man ej i stånd till att börja läsa ett skådespel som en annan bok?
Hallström lär syssla med en ny Shakespeareöversättning, vilket utan gensägelse är ett stort berömligt verk. I tysk litteratur har under de sista decenniet den ena revisionen och nyöversättningen efter den andra givits ut. Men i Tyskland intresserar man sig trots allt för dikt och litteratur, i Sverige för befordringsfrågor och punschskatt. Eljes skulle Hallströms Shakespeareöversättning ha hälsats som ett evenemang av första ordningen. Nu har blott den utomordentligt rörliga Lorensbergsteatern i Gö-
