240
avsnitt ur hans passionshistoria och dess oerhörda, rent mänskliga verkan på en skomakare, som tillika var en stor egoist. Är ämnet inte aktuellt nog? Och varför har ingen intim scen givit sig i kast med att spela dialogen »Laodamia»?
Vad diktarens två sista skådespel beträffar, »Karl den elfte» och »Gustaf den tredje», så äro de skrivna under intrycket av världskriget, som tvang Hallström till förnyade historier av svensk historia.
Per Hallström uppfattade världskriget från sin rent germanska ståndpunkt, vilket naturligtvis förskaffade honom många fiender i Sverige, som dock även lär vara ett germanskt rike. Kanske en och annan i dag har ändrat sin ståndpunkt? Det är egendomligt att läsa, hur Hallström 1918, medan världskriget låg i dödsryckningarna, varnar för den anglosachsiska övermakten i Europa. I juli 1922 kan man läsa hur en man sådan som professor Cassel uttalar samma varning från sin ekonomiska ståndpunkt.
»Karl den elfte» betecknar ett försök att uppvisa hur en pliktkär, rakryggad konung befriar sitt land från fienden. Men Hallström har känt att denne kung icke lämpar sig som huvudfigur i ett drama, och han har därför mest sysslat med den store Gyllenstiernas intressanta gestalt. Dock dör han som bekant redan i tredje akten. Skådespelet har därför snarast blivit en karaktärsstudie.
Helt annorlunda verkar »Gustaf den tredje». Hallströms kvickhet och suveräna intelligens måste utmärkt väl förstå en sådan förslagen och litterär natur som Gustaf den tredje. Bilden av honom har
