Den här sidan har korrekturlästs

18

Och hur mycket säger icke redan titeln: »Vallfart och Vandringsår», avlägset påminnande om titeln för Byrons första diktsamling »Hours of Idleness».

Det förbluffande hos Byrons stil är dess naturalism, djärvheten att i versens form säga allt vad som faller en in och att säga det på det mest personliga sätt med ett fyrverkeri av kvickheter och paradoxer av komiska sammanställningar och ordvrängerier, av elakheter och giftigheter. Men plötsligt bryter det rent lyriska elementet genom hela denna lek med ord, med rytmer och rim och utvecklar sig till de mest hänförande naturskildringar och de mest melankoliska utbrott av en ensam själ. Byron är en modärn Hamlet som mäktar gyckla med sig själv och sin tid utan vansinnets mask och vars hela livsinnehåll trängtar efter hjältedådet.

Det är icke minst denna obeskrivliga stil, som utövar en sådan oerhörd verkan på 1800 talets epiker och lyriker ända från den bittre och melankoliske Heine till den danska epikens störste människoskildrare före naturalismen, Paludan-Müller.

Heidenstam tjusas av den inbillningens stolta låga och den paradoxala bildrikedom som präglar näs­tan allt vad Byron skrivit. Heine kan ha roat ho­nom och måhända hjälpt honom att forma udden till en eller annan ungdomsdikt, men först i Byrons hela resning kände han igen sitt eget adelsmärke. Båda skalder kasta så gärna boll med sin inbillnings foster, sprida så många plötsliga infall och metaforer omkring sig att läsaren stundom icke finner sig till rätta.

Därtill kommer att Don Juans-eposet som kompo­sition och människoskildring blivit så monumentalt,