nerligen omhuldat ända fram till Heines havsdikter. Den tyska förromantiken förlägger den sjunkna ön till trakten mellan Rügen och Pommern. Nu har ju en svensk skald, Fröding, skrivit en dikt om Atlandsmotivet, som kunnat glädja sig åt en mindre vanlig uppmärksamhet från litteraturkritikernas sida. Men innan jag kommer så långt, vill jag försöka att ställa Frödings dikt i samband med en annan större skapelse, som likaledes vänder sig från nuet till det förflutna, med en stor skalds hela förmåga att tränga genom hela motivet. Jag menar Heidenstams berömda bekännelsedikt ur Hans Alienus »Pilgrimens julsång». Det förtjänar erinras om, att densamma för första gången trycktes i en julpublikation 1891 ungefär ett halvår före romanen. Om nu Frödings Atlantis, som man har anledning förmoda, tillkommit omkring den 1 mars 1892[1], har han således kunnat taga del av Pilgrimens julsång dessförinnan.
Heidenstam har med sin genialt konstruerade fantasi ingalunda nöjt sig med att stanna vid en viss tidsålder, ett visst folk, han sätter hela fornvärldens historia på rullar och frambesvärjer ur underjordens skuggvärld det ena folket, den ena personligheten efter den andra, allt i anslutning till själva romanen — dikten ger en överblick av vad hjälten hittills upplevat och uträttat i sin skönhetskamp med den gamla Heliga.
Hur olik i själva formen och uttrycken än Pilgrimens julsång är jämförd med Schillers berömda
- ↑ Den blev för första gången publicerad den 5 mars 1892 i Karlstadstidningen.
