Greklands konst, intar han Gud faders tron. Hans sorg har samma källa som Schillers dualism, mänsklighetens tillbakagång och stora avstånd från idealet; skillnaden är den att Schiller trots allt är fylld av en strålande optimism, medan Hans Alienus hamnar i en bottenlös melankoli. I hans själ lever det sista århundradets alla erfarenheter, Byrons världssmärta, Schopenhauers pessimism, Nietzsches kulturnihilism, Europas skymtande Götterdämmerung.
Hur märkligt är det ej, att Schillers mästerskapelse bland de filosofiska dikterna »Das Ideal und das Leben» ursprungligen bar titeln »Das Reich der Schatten», och att den skulle få en fortsättning med en »idyll», skildrande hur Herkules håller sitt in tåg i Olympen, eller hur människan blir Gud . . . . . »Und eben von diesem Übertritt des Menschen in den Gott würde diese Idylle handeln.»
I sanning — om man behövde något ytterligare vittnesbörd för Heidenstams djärva genialitet, då han undfick idén till sin Hans Alienus, sin gudmänniska, vore det denna Schillers plan. Även Schiller känner för övrigt väl till Hans Alienus’ sorg över att en gång ha skådat idealvärlden och nödgas vandra på jorden; den fyller t. ex. »Die Ideale», — inledningsdikten till »Das Ideal und das Leben» — och »der Pilger,» där några rader stå att läsa: »Ach, der Himmel über mir vill die Erde nie berühren, und das Dort ist niemals hier!», rader som i någon mån erinra om Hans Alienus’ klagan — »längtar dit, där jag icke är. Främmande allestädes».
⁎
