när som bokarne gä i knopp
livsled pilgrim drog till norden.
Höstens slagregn och steppens sol
blekte pilgrimsdräkten.
Upp jag stod, då hanen gol
tidigt i morgonväkten.
Hundramilade
hän mot Sverge
vägarna stego, och först mot kvällen
trött jag vilade;
— — — — — — — — — — —
Skriande tranorna flyktat ren.
Vita bolstrar och putor
flingorna bädda kring hällar och sten.
— — — — — — — — — — —
Röster från barndomens år, till er
snöiga stigar mig föra,
men ni nå ej mitt hjärta mer,
mumla blott i mitt öra.
Skillnaden mellan naturalisten och romantikern framgår av följande rader:
Och så står han åter på åsen
där i drömmen han ofta stått;
ser därnere strömmen med måsen,
skepp och hustak, kyrkor och slott.
Allt är sig likt och dock så annat;
skönare ej en dröm sig besannat,
smyckad, färgad av fantasin —,
verkligheten går långt förbi’n.
Livets böljande
städer och länder
lockad av sorlet jag genomgick,
men de förföljande
skuggornas händer
lades skymmande över min blick
