att det för det modärna, det subjektiva värseposet helt enkelt betyder detsamma som Homeros’ epos för alla hans tusen och en efterföljare. Vad det betytt för Paludan-Müller har Vilhelm Andersen påvisat med sin utomordentligt inträngande bevisföring.
Det är emellertid uppenbart att Heidenstam med sin Hans Alienus velat giva ett slags sidostycke till Adam Homo.
IV.
Under inflytande av Byrons och Paludan-Müllers stora människoskildringar torde den svenske epikern ha varit tveksam i valet av formen, vers eller prosa. Redan i första diktsamlingen begagnar han sig med förkärlek av båda former i växelvärkan, ett grepp, som senare även användes av Levertin. Prosaromanen Endymion är mera att betrakta som en episod i hans alstring; Snoilsky uppmanar honom efter läsningen av Endymion att icke upphöra med att skriva värs.
»Det är en så egendomlig språkklang i Edra dikter, så fängslande och stämningsfull, då ni låter Morgonlandet leva upp för oss. Prosa är det så många som skriva, men poesien i rytmer och rim hotar att dö ut. De bästa få ej svika värsens konst — det är ändå genom den som dikten sjunger sig djupast in i folkets öron och hjärtan»[1] — ord som säkerligen voro som sprungna ur Heidenstams eget inre.
Då naturalismen omhuldat prosan, och det nya eposet formade sig som en protest mot denna rikt-
- ↑ Carl Snoilsky och hans vänner. Del II, utgiven av Ruben Berg.
