260
icke, att hans livs värdefullaste månader skola bli de han får tillbringa med sin gamle ensamme fader på den insnöade barndomsgården. Levertins främlingsskap har ett alldeles säreget inslag av rasbestämdhet, en uråldrig dunkel aning om att egentligen tillhöra ett annat folk, vuxet upp på samma jord som Hans Alienus beträtt ….
Jag drömt som främling på en främmad strand
Gud vet hur många år.
Nu vill jag hem.
Men denna orientalens ensamhetskänsla driver honom ej tillbaka till det gamla urhemmet utan till klassisk mark! Här på denna underbara vårvita ö i havet vill han övervinna den oro och disharmoni som förföljer honom vart han färdas i livet, här skall äntligen hans hjärtas odyssé ändas så att sorg och glädje gå upp i ett högre, i en stilla kontemplation över livets problem i klassisk ro, kanske i stil med den av lidandet luttrade Henriks eremitliv i »Singoalla» eller den okändes flykt i det vita klostret i »Till Damaskus» — det är ändå märkvärdigt hur slutligen även denna generation av romantiker hamnar i klostret. Levertin representerar i sin lust att lägga ett hav mellan sig och livet den mest egocentriska driften, inhöljd i en estetiskt fulländad skrud, medan Fröding i grund och botten strävar efter mycket litet för sig personligen — lusten att leva bland ett släkte som Atlantiderna är blott övergående. I stark motsats till Levertin vill han lyckliggöra hela mänskligheten med sin heros, som skall låta den ariska ungdomsdrömmen återuppstå. Även Hans Alienus ville förändra världen med sin skönhetslära men måste erkänna att han misslyckats!
