Den här sidan har korrekturlästs
261

Så blir den värmländske skalden den störste utopisten och optimisten fastän han som människa var den olyckligaste av de tre — eller kanske just därför?

Oscar Levertin har i sin Ithaka allra skönast tolkat den musik som tonar ur varje människas själ i dag, mer eller mindre starkt, längtan bort från nuets oro, befrielsen från personlighetens yttre stängsel, trängtan mot det man kan nämna vilan i Gud. Därför höjer sig även hans dikt över rangen av blott en estetisk trosbekännelse, blir av typisk betydelse för den romantiska människan över huvud.

Men djupast gripas vi i alla fall av Heidenstams pilgrimssång, som med dova klockslag ringer in helgen utan att mäkta mana fram julens stämning av frid och försoning med ödet, som i stället talar om det slutande seklets rent kosmiska disharmoni och till synes hopplösa längtan efter en uppgörelse med nuets krav. Den säger oss med högtidliga ord och rytmer att vår dröm om guldåldern aldrig för oss närmare målet utan i stället driver oss ut i ensamhetens stora öken.