Den här sidan har korrekturlästs

20

ning, låg det närmast till hands att begagna sig av den bundna formen. Om Hans Alienus värkligen är framgången ur en förening av ett självbiografiskt utkast och »Jupitershuvudet» förstår man växlingen mellan värs och prosa än bättre. Över huvud är denna variation typisk för det romantiska konstvärket under 90 talet och senare; versen avbryter den strängt naturalistiska dialogen i Hauptmanns Hannele, som pekar ut över naturalismen; detsamma äger rum i Strindbergs Drömspel och i ett flertal av de nytyska dramerna; sällsyntare är växlingen i eposet.

Måhända kommer intet parti av Heidenstams roman i själva anslaget och tonen Byron så nära som första delens inledning med sina reflektioner av diktaren själv, en smula på sidan av själva temat.

Jag sörjer ej att livet går sin kosa
från barnets oro upp mot gubbens lugn.

När sedan Hans Alienus’ granne en smula oförmedlat berättar den mest intima historia om hjältens uppväxtår, är man åter inne på Byrons spår; det är en äktenskapshistoria av Byronskt snitt, och berättad i hans vitsigt, cyniska manér. Man läse skildringen om den bedragne professorns hemresa från Rom:

Hon tog sig snart en Messalinas later
och han var skeptiker men hon bigott.
Då lyfte han en dag från spiselkanten
sitt ekschatull och höjde utan bry
sin gamla talisman, en blank ecu.
Han ställde sig en vacker dag på slanten
och rullade från Rom som på ett hjul.