264
ja med varit av mera ytlig art, men sedan under inflytande av samlivet med naturen tänts av den himmelska elden.[1]
Om man här frågar efter sambandet mellan dikt och värklighet, torde man med ganska stor säkerhet kunna svara att Thorilds förälskelser i livet varit mindre glödande än i dikten och att han älskat mera med fantasien än med hjärtat. Han har ju själv i brev från 1781 vittnat om sina erövringar.[2]
Dikternas betydelse vare sig de heta Nina eller Hildur är att söka i deras poetiska värde, medan de biografiskt ej säga mycket.
Som poetiska alster synas de dock vara ganska anmärkningsvärda. En dylik av kärlek glödgad fantasi har nog inte förut framträtt i svensk lyrik. Den under 1700-talet långsamt växande innerligheten i känslolivet når ju sin höjd här hemnma med de Nordenflychtska poemen från hennes sista år. Men man ser vid en jämförelse vad de tjugu åren betytt för en ytterligare utveckling av svensk lyrik. Fru Nordenflychts bikter bibehålla dock i allt sitt innerliga och från hjärtat gående tonfall, som gör ett högre intryck av liv än hos Thorild, en viss självbehärskning och måtta, de äro erotiska elegier om kärlekens bittra ljuvhet. Thorild rusar här som all tid fram som den stormvind han likställer sin känsla med, han både jublar och klagar i våldsamma utbrott, och hans grundstämning är inte längre elegiens blida moll utan passionens furioso. Härtill kom-
