Den här sidan har korrekturlästs
265

mer en annan stegring av betydelsefull art, kärlekens samband med naturen. Ehuru känslan redan hos fru Nordenflycht sammanflätas med naturbilder och naturens enslighet, återgiver skalden dock väsentligen resignationens harmoni, medan Sturm und Drang betecknar ett hittills i lidelsens styrka okänt samliv mellan människa och natur. Det blir en omsättning av den panteism, som kulminerar hos Herder och Goethe efter studiet av Spinoza. Medan panteismen hos Herder ännu behåller sin prägel av teori, övergår den hos Goethe helt och hållet till känsla och löser ut sig i hans lyrik, vars yppersta alster bryta fram med ett naturfeno­mens spontana våldsamhet. »Der empfindende Mensch fühlt sich in alles und fühlt alles aus sich heraus», förklarar Herder, och Goethe vill att man skall förstå världen »aus dem in sich und durch sich lebenden und wirkenden Herzen». Hos Goethe avlöser den ena våldsamma själskrisen den andra, men han räddar sig in i sin känsla att ande och natur bilda en enhet och han drives oemotståndligt framåt av krafter likvärdiga med naturens.

Men i allra högsta grad återspeglar sig denna känslans revolution hos Thorild, och både Goethe och han äro givetvis inspirerade även av Rousseau. Thorilds panteistiska kärlekskväde är därför av alldeles samma typ som Goethes kärlekslyrik, då den efter skaldens avbrutna förbindelse med Friederike omfattar nya föremål och småningom slår ut i lidelsens flammor. Ty sångerna till Friederike bibehålla dock mestadels ett skimmer från prästgårdsidyllens klara låga.

Det finns en dikt från begynnelsen av 1770-talet,