Dikten, i stämningen besläktad med den något senare, underbara »Ganymed», är i sin komposition mera konkret och bestämt avgränsad än Hildur, säkerligen beroende på att den går tillbaka till en viss upplevad situation. Enstaka rader förete stor likhet såsom »far, ila visslande nordanvind, låt skogen brusa med stormen i min själ». Även morgonstämningen återfinnes: »skall jag, skall jag, o morgonstämma av behag, finna denna sällhet, förlora min själ i himmelska harmonien av din, dö i din ljuvhet? I »Ganymed» anropar Goethe naturen som ett levande väsen.
»Ach, an deinem Busen
Lieg’ ich, schmachte,
Und deine Blumen, dein Gras
Drängen sich an mein Herz.
Du kühlst den brennenden
Durst meines Busens,
Lieblicher Morgenwind!»
Hos Thorild har naturens morgonfläkt rört vid de älskande.
Tysta himmel!
I denna dälden,
Här i skogens
Heliga hvalfkrets,
Där vi fordom,
Hildur, o Hildur,
Lågo i samma
Gräsiga sköte,
Andades samma
Sommarens blidluft,
Och i fläkten,
Ack, jag din ömhets
Tysta, ljuva,
Strömmande väsen.»
