Den här sidan har korrekturlästs
271

Skalder».[1] Dikten betecknar till hela sin karaktär en förening av de båda grundegenskaperna, goticism och lyrisk subjektivitet, en förening av mera djupgående art än i något annat av Thorilds poem.

Som den av föregående forskare blott vidrörts med några ord av beundran inför dess sällsamhet, kan det vara skäl att här dröja något vid skapelsen.

Dess tillkomst måste sättas i förbindelse med hela den upprörda sinnesstämning, som Thorild råkar in i efter den franska revolutionens utbrott och som kulminerar i en rad obehärskade yttranden, framför allt i uppsatserna »Om Efterhärmning» och »Ärligheten». Överdriften låg visserligen i Thorilds eget väsen, men hans tillstånd dessa år låter oss ana någon våldsam kris, som skakar hela hans inre. Geniets yttringar synas ju ofta glida samman med det abnormas och göra det inte minst hos Sturm och Drangskalden. Man bör ihågkomma att icke heller rationalistens själsliv utmärker sig för ett väl avvägt förhållande mellan olika förmögenheter, därför att

  1. Möjligen är den skriven under är 1793. Ett manuskript på U. B. i Thorilds handskrifter V, 80. Det är en avskrift och bär intet årtal men däremot påskriften »Atterbom». Den torde förfärdigats för Atterboms räkning, av Thorilds efterlevande, medan han skrev sin Thorildsstudie i »Siare och Skalder». Det var meningen att samtidigt utgiva en ny och förbättrad upplaga af hans skrifter, vilket framgår av svärsonens korrespondens med A. (I förvar hos major E. Atterbom.) Mina prov äro avskrivna efter handskriften med ändringar i stavningen (se bilagan); A:s redaktion är retucherad; Ruben Berg har i sitt urval av Thorilds verk väl anslutit sig till Hansellis redaktion; han har dessutom daterat dikten till 1793, dock utan att uppgiva sin källa.