Det är 1700 tals-stilens antiteser i ny gestalt. Själva skildringen av Hans’ barndom går ju som Landquist visat tillbaka på det självbiografiska utkastet och betyder således dess omformning i värs, i grund och botten dock onödig, då den återvänder personligare och fördjupad i avdelningen «Hemkomsten». Att professorn — fadern i inledningsverserna blir skildrad som en tankspridd och komisk figur, med en anstrykning av Fliegende Blätters klichéer, förklaras nog bäst av Byronstudiet.
Den lärde, utomordentligt högtstående och sympatiske representant för människosläktet, som i »Hemkomsten» införes som Hans’ fader, har föga gemensamt med den distrée professorn, som en dag begav sig till Rom för att »konstatera att det nya Rom står på det gamlas grund». Det ser nästan ut som om Heidenstam ej haft hela planen till sitt värk i alla dess detaljer fullt klart för sig, när han skrev prologen.
Jag är frestad antaga att även hjältens erotiska upplevelser i Rom icke äro koncipierade utan impulser från Don Juan; det antydes att Hans Alienus haft en hetare förbindelse med en bagartös — han skulle då haft åtminstone tre föremål för sina känslor under den tid vi läsa om hans öden i Rom. Den ovanligt bleka skildringen av hjältens svärmeri för de två italienska fröknarna går ju ej tillbaka på någon upplevelse och värkar snarast romantradition; den kan ju lika gärna vara en svag kopia av den Byronska hjältens oräkneliga mer eller mindre lidelsefulla kärleksäventyr. Ett ytterligare bevis för den litterära tonen i denna kärleksskildring är den omständigheten, att de teoretiska diskussionerna om
